Att sörja en höna

Det har tagit ett bra tag för mig att få ihop detta inlägg. Det har helt enkelt gjort för ont och jag börjat gråta varje gång. Även nu, om än inte fullt lika mycket. 

Jag har varit rätt hård mot mig själv och tyckt att jag är dum som är så otroligt ledsen för att ha förlorat Plutt. Hon var ju "bara" en höna, men det hjälper ju inte alls. Det har bara lett till att jag känner mig både dum och ledsen. Vi väljer ju inte vem vi älskar eller hur mycket vi älskar dem. Vi väljer inte heller hur ont det gör när vi förlorar dem. Jag tänker jätte mycket på det min syster sa i julas: "MaryAnn har inga barn, hon har en Plutt!" Så sant så. Plutt var inte bara en höna. Hon var min lilla älskling. Det finns absolut mycket värre saker i livet att sörja över, men det gör inte min sorg mindre.

Plutt var en väldigt bortskämd kyckling. Jag var också bortskämd som en morgon fick gosa med henne i sängen innan jag klev upp.
Aldrig hade jag kunnat föreställa mig att jag skulle älska en höna så mycket som jag älskade Plutt.

Det jobbigaste av allt är nog att Plutt blev bra av vår behandling. Lagom till jul så var hon tillbaka till sitt vanliga jag. Krävan hade gått ner och betedde sig som den ska göra. Plutt åt och drack som hon skulle. Hon sprang glatt runt med sina vänner i hönshuset. Jag var överlycklig! Plutt blev bra! Det var en enorm lättnad. Dagarna innan hade jag gråtit floder då jag var helt säker på att vi skulle vara tvungna att begrava henne. Men nu var hon bra. Jag såg framför mig alla åren jag och Plutt skulle gosa... Jag drömde  om att kläcka fram nya små pluttisar i sommar...

Den 12 juli 2018 kläcktes Plutt

Men strax efter nyår gick alla mina drömmar käpprätt åt helvete. Jag upptäckte att Plutt va typ fuktig och lite kladdig på bröstet. Hur har hon lyckats med detta? Kanske har hon lagt sig på bajsbrädan precis där någon släppt en blöt bajs? Jag tänkte inte jätte mycket på det förrän hon jag upptäckte att hon fuktig och kladdig även dagen efter. Men vad fan? Ingen annan höna va fuktig eller kladdig. Spontant tänkte jag att det var nästan som om hon läckte. Men det kan ju inte en höna göra. Eller? 

Tydligen. Det är ju klart som fan att min älskade Plutt skulle börja läcka. Det ska ju inte vara möjligt! Sånt här händer ju inte! Hon hade fått en fistel (ett hål) i krävan så att hon läckte en sörja av mat och vatten. Veterinären på SVA berättade att hundar kan få det runt analen. Tydligen kan även människor få det. Det är extremt ovanligt att få en fistel, oavsett djur. Vad som händer är att det finns någon typ av irritation eller sår på insidan av kroppen. Istället för att läka ihop så läcker det ut till en annan hålighet i kroppen eller ut ur kroppen. En fistel växer inte igen eftersom det inte är ett sår utan mer som ett hål efter en piercing.

Jag kan inte ens börja beskriva hur det kändes att behöva ställa sig inför de faktum att vi måste avliva Plutt. Framförallt när hon betedde sig som de andra hönsen. Hon va en glad Plutt, trots att hon läckte. Även om hon kanske inte led just där och då så var det kristallklart att hon kommer att börja lida väldigt mycket ganska snart. Hon hade redan förlorat lite vikt och hon skulle bara fortsätta att bli magrare men med största sannolikhet skulle hon dör av uttorkning om vi inte gjorde något.

På eftermiddagen fredagen den 4 januari tog vi in Plutt. Vi satt och myste i soffan som vi gjorde hela veckan innan jul, fast utan massage på krävan. Jag och Martin försökte stålsätta oss inför vad som skulle komma skall. Usch vad hemskt det var. Vi grät floder. Efter det var över sveptes Plutt in i ett tygstycke och begravdes i tunnelväxthuset, bredvid kalkonen under persikoträdet. Där sover hon tryckt.

Jag tror att Plutt njöt minst lika mycket som jag att vara i mitt knä. Hon brukade lägga sig till rätta och somna ganska omgående. Hon kände väl sig trygg.

Nu utan Plutt känns så många av våra planer med hönsen helt bortkastade, även om de absolut inte är det. Det stora nya hönshuset står klart och Martin bygger just nu på utegården till Punkrockarna (som inte längre får heter Pluttisarna). Det är en enorm fördel att vara vän med en snickare. Både hönshuset och utegården byggs enligt konstens alla regler och är så sjukt välgjorda. Huset kommer att så i minst 100 år. Om vi någonsin tröttnar på att ha höns så är det enkelt att göra om huset till en gäststuga. Även utegården är riktigt rejäl. Ingen risk att taket rasar in p.g.a. snö. Ingen räv, mink, mård eller duvhök kommer någonsin komma åt våra höns därinne. Att det är "bara" ett hönshus eller en utegård till höns gör ingen som helst skillnad när P hjälper oss att planera bygget. Han hjälper oss att bygga det som vilket hus eller uterum som helst. Ska man göra något så ska man göra det ordentligt så att man inte behöver göra om det om 10, 20 eller 30 år...

Jag kämpar jätte mycket med mina känslor och våra höns. Förut gick jag alltid till dem när jag kände mig trött, stressad eller ledsen. Det var så fridfullt att bara sitta och titta på dem. Där tankade jag energi. Nu när jag är trött, stressad eller ledsen blir det bara värre att gå dit. Det finns ju ingen Plutt där. Jag förstår fortfarande inte hur det kan göra så ont att förlora Plutt. Ännu värre blev det bara när jag upptäckte att Punkrockarna börjat lägga sina första ägg. Plutt hann aldrig lägga några ägg... Jag som hade sett fram emot att se henne som mamma, omringad av en massa små söta pluttisar...

Åh vad jag saknar dig Plutt!