Oasen på Åsen

Att använda plåster på sår på hönsfötter va den bästa idén någonsin och jag är irriterad över att vi inte kommit på det tidigare. I början av förra veckan plåstrade vi om Bertas tå och såret under läker fint. På med nytt plåster och sårtejp (utan blå spray) och Berta och Bea går tillsammans några dagar till. Den 25 mars släppte vi ihop Berta och Bea med resten av gruppen. Det gick jätte bra! Det va ingen som noterade Bertas tejpade tå. Inget hack på fötterna. Visst det va lite tjafs några gånger, de är ju tvungna att sätta rangordningen igen. Ernst har dessutom varit duktig med att säga till hönorna som tjafsar. Nu är allt frid och fröjd! Eller också inte... Senare på eftermiddagen noterar vi att en av marodörerna blöder vid ena klon. *Gråter lite inombords* Jag fångar in henne och noterar då att det (lyckligtvis) inte är hackat utan hon har tappat hela klon och det är bara pulpan som är framme. Gud nåde vad det måste göra ont! In med henne och plåstra om tåspetsen. Sen

Jäklar vilken helg det har varit. Sjukt kul och inspirerande men också väldigt utmattande. Mycket intryck och många känslor. Lördagsmorse gick vi upp tidigt och styrde kosan mot Stockholm. För den som missat det så var det Trädgårdsmässa där i helgen. Vi kom fram strax efter de öppnat kl 9. Jag hade redan planerat in vilka föredrag vi skulle se under dagen och hoppades på att vi skulle hinna se allt och shoppa det vi hade på önskelistan och förhoppningsvis även hinna äta däremellan. Det gick si så där, trots att vi var kvar tills de stängde mässan. Vi fick prioritera bort ett föredrag så att vi kunde få i oss någon mat och vi hann verkligen inte se allt. Men oj vad vi shoppade! Det fanns så mycket som vi ville ha men vi lyckas begränsa oss till det vi hade på önskelistan. Nästan i alla fall. Först upp på listan va flera sorter blåbärstry. Idag har vi två stycken Anja på kolonistugan. Vi hoppades på att hitta en till lågväxande sort för att få till korspollineringen men gick bet på

Nu är det inte roligt längre. Den första tiden med höns va jätte trevlig. Det va så rofyllt att gå ut till dem, sitta där en stund och diskutera livet med dem. Nu är det bara tråkigheter precis hela tiden. Jävla höns jävlar! Ernst gör inte sitt jobb med att hålla ordning i gruppen. I slutet av februari fick Agda sår på hälen. Det är okänt vart såret kom från. Då höns blir jätte triggade av blod (de hackar frenetiskt i öppna sår) va vi tvungna att separera Agda från de andra. Vi penslade tjära på såret. Martin hade erfarenheter om detta från när han hade höns som liten. Tjäran är desinficerande, döljer det röda blodet och höns ska tydligen inte gilla smaken. Några dagar senare så sårskorpan bra ut och penslade vi på mera tjära och släppte ihop henne med resten av folken. Det gick bra hela eftermiddagen och kvällen. Inget hackande och ingen utmobbning för att hon varit borta i några dagar. Tyvärr funkade inte tjäran särskilt länge. För morgonen dagen efter upptäckte Martin att stac

Jag vet inte om jag egentligen "får" kalla min nybörjare, men jag känner mig som en. Som tonåring spenderade jag många timmar tillsammans med min mamma och mormor vid deras kolonistuga. Där var det blommor, främst rosor som upptog nästan all yta på kolonilotten. Jag fick med nöd och näppe en gräsplätt där jag kunde ligga och sola. (Desperat försök att bli annat än likblek.) Jag va egentligen inte jätte intresserad  av att odla men gillade att vara där och hjälpa till. Rotade bland mammas bilder på Facebook och hittade denna. Deras kolonistuga var med i Tusen Trädgårdar 2012. Ett underbart paradis med över 100 olika sorters rosor om jag inte minns fel. Jag och Martin började inte odla förrän sommaren 2016. I vår lilla radhusträdgård med en odlingsyta motsvarande kanske 6-7 pallkragar hade vi de klassiska sakerna: potatis, tomater, sallat, sommarmorötter och lite kryddor. Förra sommaren (2017) ökade vi odlingen med flera hundra procent genom att köpa en kolonistu ga ( s

Den här vintern har verkligen varit en vinter värd namnet. Vi hade en period i december med mycket snö som så klart smälte bort precis lagom till jul. Och sen slutet av januari har det varit vitt här på gården. Jag längtar verkligen efter våren. Inte så mycket efter värmen, även om det skulle vara väldigt trevligt. Det jag längtar efter är barmark! Jag vill kunna se gröna saker som växer upp ur jorden och inte bara i krukor inomhus. Jag vill veta hur marken ser ut bakom gäststugan och i björk-hassellunden nu när Martin tagit ner (nästan) all gran. Vad kommer det att finnas för markflora? Hoppas på ett hav av vitsippor!   Så här öppet och fint har det blivit nu. Martin och motorsågen har jobbat hårt. Inom några år kommer detta vara ett hav av blommor på våren! Jag har, så klart, storslagna planer på skogsträdgården och infarten till gården. Det kommer att bli så fint. Vänta ni bara så ska ni får se! Det är ju helt magiskt! Jag slutar aldrig förundras över hur fantastiskt det

The pressure is on! Precis innan det var dags att äta middag (grönkålspaj på egen grönkål, purjolök och egna ugnstorkade körsbärstomater) upptäckte jag att Skillnadens trädgård lagt upp ett nytt inlägg på Facebook. Det var min odlar idol Sara som länkat till ett nytt blogginlägg - Tips på trädgårdsbloggar . Jag klickar mig in för att läsa och upptäcker snabbt att min blogg står med. Gah! Överlycklig och nu även skit nervös. Som sagt. The pressure is on! För lite mer än en månad sen skrev jag om årets första sådder . Det har tillkommit en hel del sen dess. Att förså saker är lite knepigare i år än förra året (första året som vi började odla egna grönsaker med sikte på att bli så självförsörjande som möjligt). Då bodde vi i ett radhus i stan (med en pytte liten trädgård och en nyinköpt kolonistuga). Nu bor vi landet, i ett hus som byggdes i början av 1900-talet. Få fönster, kallt och dragit. Men det har inte hindrat oss. Vi liksom så många andra odlingsnördar sådder överallt och funde