Blodtörstiga höns

Nu är det inte roligt längre. Den första tiden med höns va jätte trevlig. Det va så rofyllt att gå ut till dem, sitta där en stund och diskutera livet med dem. Nu är det bara tråkigheter precis hela tiden. Jävla höns jävlar!

Ernst gör inte sitt jobb med att hålla ordning i gruppen.
I slutet av februari fick Agda sår på hälen. Det är okänt vart såret kom från. Då höns blir jätte triggade av blod (de hackar frenetiskt i öppna sår) va vi tvungna att separera Agda från de andra. Vi penslade tjära på såret. Martin hade erfarenheter om detta från när han hade höns som liten. Tjäran är desinficerande, döljer det röda blodet och höns ska tydligen inte gilla smaken. Några dagar senare så sårskorpan bra ut och penslade vi på mera tjära och släppte ihop henne med resten av folken. Det gick bra hela eftermiddagen och kvällen. Inget hackande och ingen utmobbning för att hon varit borta i några dagar. Tyvärr funkade inte tjäran särskilt länge. För morgonen dagen efter upptäckte Martin att stackars Agdas häl var så totalt sönderhackad att det fanns bara en sak att göra. Den 4 mars minskade våra hönsflock från tio till nio (inkl tupp).

Dagen efter fick vi syn på att Berta och Bea också hade hack på fötterna, på tån respektive på hälarna. Vi separerade dem från gruppen och smetade på tjära igen. Varken Berta eller Bea hackade på sina eller varandras sår, när de var intjärade, så det gick bra att ha dem ihop. Men vi försökte samtidigt febrilt ta få tag i blå spray som ska fungera mycket bättre än tjära enligt hönsgruppen på Facebook (blå spray är också desinficerande och döljer det röda blodet). På torsdagen den 8 fick vi tag i blå spray. Sårskorporna så fina ut så vi sprayade fötterna och släppte ihop dem med gruppen. Det vart ett himla liv och "alla" hackande på Berta och Beas fötter (inte bara på såren). I tron om att det kanske va den blåa färgen som utlöste beteendet sprayade jag hej vilt på allas fötter, även tuppens. Vilket ledde till att "alla började hacka på allas fötter". *GRÅT* Vi hoppades på att det skulle lugna ner sig men noterade efter en kort stund att de va tre hönor (marodörerna) som verkligen siktade in sig på Berta och Beas sår på fötterna. Och som på beställning började deras sår blöda igen... Återigen vart Berta och Bea separerade från hönsflocken. När de kommit till rätta började vi studera flocken igen. Vi upptäckte då att marodörerna nu börjat hacka på fötterna på de tre kvarvarande hönorna i gruppen, våra söta snälla pantertanter. Snabba beslut ledde till hela havet stormar och vi bytte plats på marodörerna och de två sårade. Varken pantertanterna eller tuppen hade visat något intresse för att hacka på fötter och vi hoppades på att det skulle funka att ha dem ihop så att vi kunde studera marodörerna. Detta funkade jätte bra! I flera dagar. Sen så började Bertas sår blöda igen... 

Våra fina pantertanter som mest gillar att sitta på pinnen och titta på när de andra härjar runt. Inte alls blodtörstiga som marodörerna.
 
Ut med Berta och in med marodörerna. Berta får nu sårtejp runt typ hela klon. Dagen efter upptäckte vi att Beas fötter fått nya sår... Ut med Bea. Ytterligare någon dag senare upptäckte vi att en av marodörernas fötter fått ett litet sår på foten. Denna gång var det ledar-marodören, hönan som alltid varit högst i rang, som rök. Den 17 mars minskade alltså hönsflocken till åtta. Efter detta så började det lugna ner sig. De andra två marodörerna slutade hacka på pantertanterna. Berta och Bea trivs bra ihop och Beas små sår har nu läkt. Allt var frid och fröjd tills nu i eftermiddag när det har hackats igenom sårtejpen och Bertas sår är nu större än någonsin. *GRÅT* Tvättade av och nu fick hon först ett vanligt plåster, sen sårtejp och sen blå spray över det. Nu jävlar ska de inte kunna hacka sig igenom. Efter lite övervakning kunde jag konstatera att Bea inte va intresserad av Bertas fot med plåster. *PUH* Vill verkligen inte att Berta ska behöva vara själv under den tiden som det kommer att ta för hennes sår att läka ordentligt. Jag hoppas verkligen att såret får läka i fred nu. Vill verkligen inte att flocken ska behöva minskas till sju. 

Under all tumult så köpte vi en äggkläckare. I värsta fall har det blivit ett vedertaget beteende i gruppen som vi inte kan bli av med och då vill vi ha nya kycklingar. Problemet är att hönsen i stort sett inte lagt några ägg sen i slutet av februari. Inte så konstigt med tanke på all stress med all störning i gruppen. Vår tupp Ernst är inte ett dugg glada på oss. Vi snor ju en massa av hans hönor.

Nu håller vi alla tummarna för att Bertas tå får läka i fred och att övriga gruppen av höns börja lägga ägg så att vi kan kläcka fram kycklingar och att alla lever lyckliga i alla sina dar.

Här kan ni se ett kort filmklipp på Berta och Bea.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

När lider en höna?

Året som sa swoosh! - Att starta en småskalig grönsaksodling