Köksträdgården börjar ta form

Våren är på väg! Solen skiner, fåglarna kvittar, blåsipporna tittar fram och en citronfjäril fladdrar förbi. Äntligen kan vi börja anlägga köksträdgården norr om huset. Under påsken byggde vi flera odlingslådor av riktigt tjocka brädor som suttit som isolering på övervåningen. Vi gjorde enklast möjliga och har byggt lådor utifrån de längder som vi hittade i skärpvirkeshögen. Visst, lådorna har lite olika storlekar men jag tycker att det blev riktigt snyggt, trots att jag annars är ett stort fan av symmetri. 

Brist på jord

Nu skulle jag bara behöva lite jord att fylla dem med. Jord verkar vara en bristvara och BRA jord finns endast i enstaka trädgårdar runt om i landet. Vi var först inne på att vi skulle köpa en lastbilslast med jord men hittade inget företag i närheten som hade humana priser. Därtill är jord man köper inte jord. Det är torv och brytningen av torv är inget man egentligen vill stödja. Ska vi verkligen köpa in snuskigt dyr, dålig jord, troligtvis full av ogräsfrön och mördarsniglar och som har stor negativ miljöpåverkan?  Ni kan gissa er till svaret.

Behovet av jord kvarstår dock. Lösningen på problemet är att bygga egen jord. För att bygga jord så behövs växtmaterial, i mängder. Med tanke på att vi har 2 hektar åkermark som ska omvandlas till äng så kommer vi att ha växtmaterial så att det räcker och blir över. Men just nu är det ont om hårdvalutan. Lyckligtvis så kom en av våra grannar över med en trasig ensilagebal häromdagen. Tänka sig att man kan bli så lycklig över ett ufo-ägg! Förra året när vi höll på att anlägga odlingen på kolonistugan suktade jag efter en egen ensilagebal. Det är dock svårt att få till det med ensilage när man bor mitt inne i stan. Nu när man bor på landet är det så mycket enklare.
 

Snart är sparrisen i jorden!

Jag är lyckligt lottad och har en väldigt rastlös man i mitt liv som dessutom gillar att gräva. Nu när tjälen har (nästan) släppt kastar sig Martin ut med spaden i högsta hugg. Här ska det grävas sparrisbädd! Jag står bredvid och tittar på när jorden flyger och inser att jag inte gör särskild stor nytta. De halvt frusna grässvåls-klumparna som Martin gräver upp är för stora och tunga för att jag ska orka lyfta dem. Det är lika jävla trist när man återigen konstaterar att man fortfarande lider av utmattningssyndrom. Styrkan lyser med sin frånvaro, orken är knapp och jag känner mig allmänt värdelös. Jag går in och planterar om några chili- och paprikaplantor. De små gröna liven piggar upp mig tillräckligt mycket för att kunna se glädjen i sparrisbädden, även om jag inte kan hjälpa till att anlägga den. I veckan kommer vi att plantera ut 10 st Primaverde, 10 st Raffaello, 10 st Gijnlim och 10 st Backlim. Nästa år (eller i höst) kommer vi att plantera ner ett antal av våra frösådda sparrisar av sorterna Mary Washington och Argenteuil.

Martin gräver för fullt i den blivande sparrisbädden. Cirka 7 meter lång tror jag att den kommer bli. I lilla odlingstunneln står bland annat ett antal frösådd sparris av sorten Mary Washington. Än så länge har de klarat av de kyliga nätterna (minus 2 som mest) med lite hjälp av flera lager fiberduk.