Våra höns och deras blodiga fötter

Att använda plåster på sår på hönsfötter va den bästa idén någonsin och jag är irriterad över att vi inte kommit på det tidigare. I början av förra veckan plåstrade vi om Bertas tå och såret under läker fint. På med nytt plåster och sårtejp (utan blå spray) och Berta och Bea går tillsammans några dagar till. Den 25 mars släppte vi ihop Berta och Bea med resten av gruppen. Det gick jätte bra! Det va ingen som noterade Bertas tejpade tå. Inget hack på fötterna. Visst det va lite tjafs några gånger, de är ju tvungna att sätta rangordningen igen. Ernst har dessutom varit duktig med att säga till hönorna som tjafsar. Nu är allt frid och fröjd! Eller också inte...

Senare på eftermiddagen noterar vi att en av marodörerna blöder vid ena klon. *Gråter lite inombords* Jag fångar in henne och noterar då att det (lyckligtvis) inte är hackat utan hon har tappat hela klon och det är bara pulpan som är framme. Gud nåde vad det måste göra ont! In med henne och plåstra om tåspetsen. Sen släppte vi ut henne med resten av gruppen igen. Det funkade fint. Det var ingen som ens tittade på hennes omplåstrade tå. (Det kanske märks i övrigt att vi inte döpt våra höns i förväg utan det har liksom kommit när vi har varit tvungna att särskilja på den på grund av såren. Kanske dags för "Marodör nr 2" att få ett namn. Någon som har ett bra förslag?) 

Det är verkligen tur att både jag och Martin jobbar hemifrån och kan kolla till våra hönor flera gånger om dagen. Dagen efter va vi ute på lunchen och checkade läget på de två sårade. Allt såg bra ut. Inget mer tjafs i gruppen heller. Vi konstaterade dock blå sprayen på Beas hälar nästan försvunnit helt och sårskorporna nu va ganska tydliga. Trots att det inte verkar finnas några tecken på hackande på fötter bestämmer vi oss för att spraya hennes hälar igen, "ta det säkra före det osäkra" liksom.  Martin går därefter in i hönshuset för att skrapa av bajsbrädan och jag sitter kvar med hönsen och Ernst. Ni kan ge er fan på att jag någon minut senare upptäcker att Beas en häl blöder. *Svordomar* Lyfter upp Bea och granskar mer noggrant om det verkar som om det är sårskorpan som fläkts upp lite. Inte sett något hackande så det kanske bara va hon som va lite klantig? Fångar in Bea och går in för att och sätta plåster på höna nr 3. Nu har tre av sju hönor plåster på fötterna. Lyckligtvis verkar det funka bra med plåster. Såren blir skyddade, plåstren sitter kvar trots att de går ute och ingen lägger märke till att deras fötter nu ser lite annorlunda ut.

Strax innan vi ska äta middag ber jag Martin att gå ut och kolla på hönsen. Martin kommer tillbaka med Bea. Nu blöder hon på andra hälen (där såret i stort sett va helt läkt). Det måste vara den där förbannade blå sprayen som triggat någon till att hacka. *Mera svordomar* Kommer aldrig mer använda blå spray och skulle inte heller rekommendera den till någon. Nu har Bea plåster på båda hälarna. Jag börjar fundera på om det finns en marknad för skor för höns för att förhindra att de gör illa fötterna. De blöder så sjukt mycket även på mycket små sår. Det i kombination med att de triggas så mycket av blod undrar man hur det ens är möjligt att hålla flera hundra höns tillsammans i de stora hönsfarmarna utan att de äter upp varandra.

Nu är det den 29 mars och det har inte uppkommit några fler sår. Alla plåster sitter fint. Inget annat tjafs i gruppen och de har börjat lägga lite ägg igen. Fått tre stycken nu de senaste två dagarna. Ser ut som om vi kommer att ha lite ägg till påsk trots allt! 

Du kan läsa mera om våra blodtörstiga höns här.