Att vara tacksam för maten man äter

För lite mer än en vecka sen sa vi hejdå till våra två kopparmara tuppar. Ska man vara självförsörjande och äta kött så kommer den dagen som man måste säga hejdå till någon av gårdsdjuren. Det är verkligen aldrig roligt att behöva slakta ett djur. Att äta kött från våra egna djur har gett mig en otroligt respekt och tacksamhet för livet. För deras och för mitt eget. Det är verkligen en helt annan känsla än att äta kött från mataffären. Jag tror att världen skulle tjäna på att alla som äter kött får vara med om upplevelsen att föda upp ett djur, att se den växa, att prata med den dagligen, skämma bort den med godsaker för att sen en dag ta fram yxan. Aldrig mer kommer kött bara vara näring, något som man trycker i sig i farten, som man inte aldrig tänker på hur och var de har levt (bortsett från att veta att det är svenskt kött). 

Vi gjorde en fantastisk god gryta av tupparna som räckte till middag till oss två nästan hela veckan. Varje gång vi skulle äta tänkte jag på tupparna. Vilket liv de haft här på gården tillsammans med oss. Och hur tacksam jag var för den goda maten.

Idag var det dags att säga hejdå till en av kalkontupparna. Det var otroligt mycket jobbigare och tårarna bara rinner. Dels av sorg för att ha sagt hejdå till en av "mina vänner" (som jag kallar kalkonerna varje gång jag ser dem), men dels av tacksamhet. Vi kommer att äta kalkonen till jul som vi firar med större delen av familjen. Det känns så fint att tuppen kan vara med och bidra till att fira högtiden. En otrolig gåva. Aldrig förr har det känns så viktigt att tacka för maten man får äta.

Dunbollen föddes i mitten av maj 2018.

Man kan säga vad man vill och kalkoner. Men jag tycker att de är fantastiska djur. Så vackra och så mysiga!