And the journey begins...

Egentligen börjar inte resan här och nu utan den började för ca 1,5 år sen.Våren 2016 flyttade Martin in och ett av hans första projekt var att förvandla vår lilla tomt på baksidan av radhuset till en liten trädgård. Martin byggde odlingsbänkar i sten och vi hade, i förhållande till storleken på trädgården, väldigt storslagna planer på vad som skulle odlas. Förutom de obligatoriska tomaterna och sallat gav vi oss på allt från blomkål, aubergine till stevia och paprikor.

Vår fina lilla trädgård. Perfekt söderläge, upphöjda odlingsbäddar i sten. Kan ju inte bli annat än bra. Eller?

 
Jag skulle vilja säga att det mesta den sommaren inte gick som planerat. Både på ett positivt och negativt sätt. Blomkålen och broccolin som vi förkultiverade kom inte upp ordentligt och blev aldrig några vettiga plantor. Sallat drunknande vi i och våra tomater... ja de växte som de skulle och lite till! Den skyddade miljön, sydläget och Martins förkärlek till att gödsla gjorde att de växte sig stora, väldigt stora! Två meter skulle de högst tomatplantorna bli. Pyttsan! När vi högg ner dem i oktober 2016 så var den längsta plantan över 4 meter. Under sommarens gång blev vi tvungna att binda upp monstret med bogseringslina.

Vår monster till tomatplantor växte över planket och nådde nästan gräsmattan på andra sidan.

Grönsakerna i trädgården växte och frodades medan jag tynade bort på jobbet. Första dagen efter semestern gick jag in i den berömda väggen. Sjukskriven och djupt deprimerad. Något som gav mig lite ljus i vardagen var trädgården. Att odla mat. Göra nytta.  
 
Men i och med att hösten kom slutade vi att odla, som de flesta andra gör. De lilla ljuset försvann och jag slutande, till och från, se någon mening med livet. De stunder jag hade ork googlade jag efter inspiration till nästa odlingssäsong, desperata försök till att hitta tillbaka till ljuset. Lyckligtvis hittade jag Sara Bäckmos blogg och hennes YouTube kanal. Jag lyckades drömma mig bort och dämpa en del av smärtan och hopplösheten. Om fler människor är som Sara kanske världen inte går under trots allt? Kanske finns det någon mening att vara kvar. Jag blev inspirerad och var väldigt avundsjuk. Hon odlade ju även fast det var höst och vinter. Jag grubblade över hur man skulle få till en vinterodling i vår lilla trädgård. Jag ville serieodla och suktade efter att få testa att täckodla.

Min underbara Martin snappade fort upp att när jag väl pratade om något som jag ansåg var positivt så var det om Sara och hennes odling. Martin började letade efter ett hus på landet och kolonistugor. Allt för att jag skulle få mera plats att odla. Något som gjorde mig i närheten av att vara lycklig. I mitten på mars 2017 hittade han en kolonistuga och 1 april blev den våran. 

Vår fina kolonistuga! Slutet av mars versus slutet av augusti 2017.

Den ganska oälskade och lite halvt övergivna kolonilotten var en dröm. Vi planerade hur, vad och när saker skulle odlas. Jag förkultiverade så mycket som fick plats och lite till. Martin gjorde grovjobbet med att gräva och gräva på kolonilotten. Gräsmattan blev mindre och mindre för varje gång vi var där. Ju mer Martin grävde ju mer insåg vi att vi måste göra något åt den sjukt kompakta lerjorden. Inspirerad av Sara tog vi allt växtmaterial vi kunde hitta på kolonilotten och snodde därtill X-antal skottkärror med växtmaterial från komposten för att gräva ner. Långsamt växte växtbäddarna fram och sakta med säkert hade vi saker att plantera ut. Vi täckte bäddarna med de lilla gräsklipper vi kunde komma åt. Att täcka med ett tunt täcke va bättre än inget alls tänkte vi.

Att odla mat blev en mening med livet. Veckorna gick, sommaren kom och grönsakerna sprutade ut ur jorden. Vår grannar började visade upp vår odling för deras gäster och pekade på oss när vi drack kaffe och sa "Där är ungdomarna som ger mig ångest!". Folk började fråga oss, nybörjare, om råd. "Hur gör ni för att de ska växa så där bra?"

I direkt anslutning till vår stuglott har vi en odlingslott där mer än hälften var gräsmatta. Slutet av mars versus slutet av augusti 2017.

  

Ju mer grönsakerna växte desto lyckligare blev jag. Trots att jag inte kunde jobba särskilt mycket så kunde jag bidra med något viktigt. Jag odlade mat! Riktigt god mat dessutom. Vi fick blodad tand och började sukta efter att bli mer självförsörjande. Att bo på landet, ha höns och större odlingsytor så att jag kan ha ett tunnelväxthus. Så Martin längtade efter att få jaga igen.

Kravlistan va nästan omöjlig att uppfylla

Vi började titta på nätet på mindre gårdar, åkte på visningar och fundera på hur vi ville att vår framtida gård skulle se ut. Kravlistan växte och växte. Det kändes som om det skulle vara omöjlig att uppfylla alla kraven. Alternativt att vi skulle hinna bli pensionärer innan vi hittade den perfekta gården. Inte nära vatten (pga strandskydd), inte se några grannar eller en väg, inte för mycket mark (som helst ska vara mera skog än åker men tillräckligt öppet för att kunna ha stora odlingar) och så vidare... Men en dag så dök annonsen upp för vad som kunde vara den perfekta gården . Vi kunde inte hålla oss till visningen så vi åkte och "plockade svamp" på markerna som tillhörde gården. Vi hittade faktiskt en del svamp. Bägge gångerna... När visningen väl var så bekräftades våra känslor. Vi ville verkligen ha gården! Efter flera dagar av stress och en ångestladdad budgivning så vann vi! Några dagar senare skrev på kontraktet. Detta va för två veckor sen.

Den 1 november får vi nycklarna till gården. Till Oasen på Åsen. Det är då allt börjar "på riktigt". Vi kan knappt hålla oss. Det kommer visserligen att ta en stund innan vi får i ordning allt som vi vill. Renovera bostadshuset, anlägga grönsaksodlingar, bygga växthus, skaffa höns, kaniner för köttproduktion och så vidare. Det kommer bli en resa som vi aldrig kommer att glömma. En resa ut på landet. Ut till vår oas.
 

Gården Åsen Perstorp. Numera refererade till som Oasen på Åsen. För det är just det platsen är, vår oas, fristad på jorden.

Kolonistugan då? Den kommer vi att ha kvar. Där har vi ju byggt upp kalasfina odlingsbäddar där det växer så det knakar! Hur kan man ge upp det?