Oasen på Åsen

Jag älskar träd och har jobbar med trädrelaterade frågor i många år ur ett naturvårdsperspektiv och tycker att det biologiska kulturarvet som träden bär är så spännande. Träd har i alla kulturer ansetts inneha magiska krafter och kunna avvärja onda makter och sjukdomar. Ett av de viktigaste träden i Sveriges historia är asken Yggdrasil. I alla fall om man var viking. För dem var Yggdrasil världsträdet. Hemvist till alla världens varelser och ett träd som grönskat sedan tidernas begynnelse. I min värld är stora gamla, gärna hamlade, askar bland det finaste jag vet. Den grova ljust gråbruna barken kan vara klädd med ett tjockt mjukt lager av mossa. Jag får ett starkt behov av att vilja krama trädet. Stammen på gamla askar är täckt av olika larvar i regnbågens alla färger. De ljusgröna bladen som tar god tid på sig innan de kommer ut från sin vinterdvala är värda att vänta på. Det är något magiskt med dem. En stolthet som är svår att missta. Fotograf: Urwärs Stefan Hamreus, en gamma

Precis som att alla människor har sin personlighet tror jag att alla gamla hus har sin egen. Det är något jag tänkt på nu efter att man gått på en massa visningar. Vissa hus får man känslan av att hela huset sätter sig på tvären och inte alls tycker om att man kliver genom dörren. En trotsig tvååring som verkligen inte vill byta ägare. Man känner på en gång att man inte vill bo där, trots att man bara kommit in i hallen. Några hus är tysta och känns blyga. Det är svårt att få några vibbar överhuvudtaget. Har man tur så finns det ett hus där man känner att man vibrerar på samma våglängd och har samma intressen som huset. Man vet på en gång att man kommer att komma väldigt bra överens helt enkelt. Det känns varmt och välkomnade och det är lätt att se framför sig de djupa konversationerna som fortsätter långt in i natten. Redan första gången vi åkte ut för att titta på gården på (behörigt) avstånd anande vi att detta kunde bli början på ett långt vänskap. På visningen två veckor se

Hur ser vårt lilla paradis på jorden ut egentligen? Jag blundar och tänker tillbaka. Den lilla gården är omgiven av skog med en underbar utsikt över lite åkermark, några holmar och barrskog som bakgrund. Skogen runt gården är av en väldigt speciell karaktär. Vissa delar ser ut som vilken vanlig skog som helst, andra delar hyser gamla tallar i en blandskog som berättar historier från svunna tider. Och hassellundarna i den blockrika marken får mig att fundera på exakt hur många tomtar och troll som bor i krokarna. Gott om vilt finns det i alla fall. Aspen med sina darrande löv på åkerholmarna är fyllda med spår av hjortdjuren som tassar omkring. Tyvärr finns det en hel del "ungdomar" runt gården som vill förändra sången som området sjunger. Dom unga granar som försöker ta över kommer att tas bort så fort som vi bara kan och orkar. Framför allt de granar som håller på att kväva de två "portalekarna" vi hittade på infartsvägen vid tomtgränsen. Ekarna är fantastiskt fi

Egentligen börjar inte resan här och nu utan den började för ca 1,5 år sen.Våren 2016 flyttade Martin in och ett av hans första projekt var att förvandla vår lilla tomt på baksidan av radhuset till en liten trädgård. Martin byggde odlingsbänkar i sten och vi hade, i förhållande till storleken på trädgården, väldigt storslagna planer på vad som skulle odlas. Förutom de obligatoriska tomaterna och sallat gav vi oss på allt från blomkål, aubergine till stevia och paprikor. Vår fina lilla trädgård. Perfekt söderläge, upphöjda odlingsbäddar i sten. Kan ju inte bli annat än bra. Eller?   Jag skulle vilja säga att det mesta den sommaren inte gick som planerat. Både på ett positivt och negativt sätt. Blomkålen och broccolin som vi förkultiverade kom inte upp ordentligt och blev aldrig några vettiga plantor. Sallat drunknande vi i och våra tomater... ja de växte som de skulle och lite till! Den skyddade miljön, sydläget och Martins förkärlek till att gödsla gjorde att de växte sig sto