Oasen på Åsen

Plutt har varit dålig i ett par dagar nu (inne på dag 4). Hennes kräva har varit stor och hård och inte blivit mindre på natten som den ska. Jag har bett om tips och hjälp från folk i en hönsgrupp på Facebook, distriktsveterinären och veterinär på SVA. Alla säger samma saker; matolja, massage, vatten och se om det går att få henne att kräkas. Ingen har sagt något om hur lång tid det kan ta innan hon ska bli bättre, om hon nu kan bli bättre det vill säga. Så länge hönan inte lider så finns det väl inget som talar emot att man ska försöka hjälpa dem? Veterinären på SVA sa att det är jag som ägare som i första hand ska avgöra om hönan lider eller inte. Så när lider en höna? Finns det några fasta definitioner på det? Lider burhöns? Definitivt skulle jag vilja påstå. Måste en höna ha minst 4 kvm/höna i sin utegård (KRAV regler) för att inte lida? Troligen inte, men vart drar man gränsen? Det går ju inte att fråga en höna om hon är glad eller om hon lider. Så hur vet vi när en höna lider?...

December och julen innebär att jag tänker mer än vanligt på att jag är tacksam för det jag har. Jag har verkligen mycket att vara tacksam för. Jag har ju världens bästa liv!!! Jag har en man som jag älskar mer allt annat och som älskar mig minst lika mycket. Vi bor i ett otroligt mysigt hus som är belägen på en plats som endast kan återfinnas i en drömvärld... Och så kan vi som egenföretagare arbeta hemifrån och gå ut och gosa med hönsen och kalkonerna på fikarasterna. Går det att få det bättre!? Jag har världens bästa liv här på gården! Det är lätt att tänka att jag och Martin har haft riktigt tur att vi träffades. Att vi råkade hamna på samma arbetsplats samtidigt. Det hade så lätt kunna bli så att vi aldrig setts. Att våra ögon aldrig möts. Jag var såld från första sekund men inte ens i mina vildaste drömmar kunde jag föreställa mig att det var möjligt att älska någon så mycket. Att det fanns någon som är så perfekt för mig, och jag för han. Men var det verkligen bara tur?...

För lite mer än en vecka sen sa vi hejdå till våra två kopparmara tuppar . Ska man vara självförsörjande och äta kött så kommer den dagen som man måste säga hejdå till någon av gårdsdjuren. Det är verkligen aldrig roligt att behöva slakta ett djur. Att äta kött från våra egna djur har gett mig en otroligt respekt och tacksamhet för livet. För deras och för mitt eget. Det är verkligen en helt annan känsla än att äta kött från mataffären. Jag tror att världen skulle tjäna på att alla som äter kött får vara med om upplevelsen att föda upp ett djur, att se den växa, att prata med den dagligen, skämma bort den med godsaker för att sen en dag ta fram yxan. Aldrig mer kommer kött bara vara näring, något som man trycker i sig i farten, som man inte aldrig tänker på hur och var de har levt (bortsett från att veta att det är svenskt kött).  Vi gjorde en fantastisk god gryta av tupparna som räckte till middag till oss två nästan hela veckan. Varje gång vi skulle äta tänkte jag på tupparna. ...